Amigos

Amigos

Amigos de Misiones

Asociación Amigos de Misiones/Misiones Vänner grundades av Sven Arne Flodell 1974. Verksamheten organiserar resor i de svenska utvandrarnas fotspår till Brasilien och Argentina samt stödjer svenskättlingar och skolverksamhet.

Fam Angels resa till Sydamerika

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Thu, November 03, 2011 12:47
Sture Angel:

Resa till Brasilien och Argentina våren 2011

Efter lång tids planering var det dags att åka till Sydamerika och fira 100-årsminnet av våra släktingars, familjen Lambergs, resa till Brasilien.

Vi hade träffat Gunvor och Sven Arne Flodell vid två tillfällen i Stockholm under hösten 2010 och våren 2011 för att planera resan. Den 18 maj reste Barbro Dahlman, Ronnie Dahlman, Kjell Angel och Sture Angel via Frankfurt över till Rio och Foz do Iguassú. Vi kom fram mitt på dagen och solen stod högt på himmelen trots att det började bli sen höst. Temperaturen var c:a 25 grader och det kändes som en skön svensk sommardag. Vackra fjärilar kom flygande runt oss och det kändes som vi hade kommit till en annan del av världen lång bort. När vi kommit igenom passkontrollen blev vi mötta av en engelsktalande guide som tog med oss till Iguassúfallen på den brasilianska sidan.

Fallen ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina. Vi valde att åka till fallen på den brasilianska sidan först för att slippa passera tullen en extra gång. Det var en mäktig syn att se alla fallen och de enorma vattenmassorna som störtade ut för stupen. Vår guide var mycket informativ och kunde svara på de flesta av frågorna som vi ställde, bland annat förklarade han varför de stora fåglarna låg högt över fallen och cirkulerade. Det var på grund av de uppåtströmmar som uppstår när vattentemperaturen ökar av den friktion som uppstår när vattnet faller ner. Efter några härliga timmar vid fallen blev vi körda till Hotel Saint George som låg på den Argentinska sidan. Bad i poolen och en god middag var ett bra avslut på första dagen i Brasilien och Argentina.

Nästa dag skulle vi se fallen på den Argentinska sidan. Här kunde vi gå på långa spångar som gick nära fallen som gjorde att man kunde höra det mäktiga dånet från fallen. När vi kom ut till det största fallet som kallas la Garganta del Diablo (djävulssvalget), var vi så nära att vattendimman gjorde oss helt blöta.

Efter ytterligare en natt på hotellet var det så dags att åka till Oberá och festligheterna där. Vår guide skulle köra oss ned till Oberá cirka 300 km. Vi hade inte åkt långt förrän vi fick åka igenom en vägkontroll men vår guide sa sej känna vakten så vi kom snabbt vidare. Efter ytterligare ett antal mil blev vi stoppade igen för genomgång av bagaget. Diego som vår guide hette sa att de var ute efter narkotika. Det fanns naturligtvis inget att hitta i bagaget så det var bara att fortsätta.

Trots pressad tidplan hann vi med några stopp på vägen till Oberá. Första stoppet var en gruva där det bröts bergkristaller. Andra stoppet var vid Misiones Jesuitico Guaranies i San Ignacio. Där hade jesuiterna 1610 börjat bygga ett reservat för guaraní-indianer som skulle kristnas, det s.k. jesuitimperiet. Efter ytterligare några timmars körning kom vi så fram till Oberá.

Efter lite letande hittade vi Hotell Vito Primero, ett litet trevligt familjehotell, där vi skulle bo. Sven Arne och Almerante Padilha, den senare kyrkoherde i kyrkan, mötte på hotellet. Det var vid lunchtid och dags att äta lite. Men det visade sig att de flesta matställen var stängda så det fick bli lite mat på Casinot som var öppet.

Så var dags att starta det stora 100-årsfirandet. Kl 1700 presenterades en bok som Gunvor hade skrivit om utvandringen. Det skedde i skolans Aula Magna. Kvällens fest skulle hållas i Nordiska huset. Familjen Hamrén ansvarade för jubileumsfesten som blev mycket storslagen med god mat och många tal. Det blev en härlig fest som vi sent kommer att glömma.

Nästa dag var söndagen den 22 maj och jubileumsgudstjänst där Sven-Arne skulle predika. När vi kom in i kyrkan en stund innan det skulle börja sa Sven Arne till Barbro att representera Kirunafararna. Barbro blev naturligt förvånad och rörd. Det visade sej att Kiruna stad hade skickat en del gåvor som skulle överlämnas i slutet av gudstjänsten och eftersom det inte fanns någon representant från Kiruna blev det Barbros roll att överlämna gåvorna. Det var en mycket vacker bok med bilder från Norrland. Vi fyra som var släkt med familjen Lamberg lämnade också en gåva och Kjell höll ett tal som berättade vilka våra släktingar var och hur de reste till Guaraní i Brasilien.

På eftermiddagen var det dags för den stora grillfesten som hölls i Villa Svea grundat av svenskar 1913. Att få sitta ned bland svenskättlingar och få höra deras livsberättelse var en riktig högtidsstund. Villa Svea låg på i en vacker park med stora gräsytor och lite urskog i bakgrunden. Det var inte långt till den Svenska Kyrkogården dit vi skulle åka efter festen i Villa Svea. På kyrkogården samlades vi för att lyssna på en del tal och så sjöng en grupp ungdomar.

Så hade vi fått uppleva den första jubileumshelgen. Vi hade fått träffat många härliga och fina människor. Det hade varit många olika intryck att smälta och det hela kändes nästan lite overkligt. Att åka till hotellet och få vila en stund kändes ganska skönt efter denna söndag full med upplevelser. På kvällen försökte vi hitta ett matställe för att få lite mat innan det var dags att sova. Men att hitta matställe en söndagskväll visade sig inte vara så lätt. Det slutade med lite bröd ost och öl/vin som vi åt i en skön park nära hotellet.

Nästa dag gjorde vi ett besök på församlingens skola Instituto Privado Carlos Linneo som har 1300 elever. Häften går förmiddag och den andra hälften på eftermiddagen. Vi fick träffa barnen i deras klassrum och såg hur det såg ut där. Det likna i mycket ett klassrum som man själv gick i på 50-talet.

På festen dagen innan hade vi träffat en man med namnet Muñeca och som var bonde. Han bjöd oss att komma till sin gård på ett studiebesök. På eftermiddagen kom han och hämtade oss vid hotellet. Han körde till gården som låg någon mil utanför stan för att visa oss sina odlingar av yerba. Muñeca tog även med oss till granngården för att se på deras odlingar av yerba, mandioka, citrusfrukter och mycket annat som odlades på gården.

Den 24 maj är dagen före Argentinas nationaldag och den firar man i skolorna med olika framträdanden av teaterspel och tal. Vi besökte Carlos Linneo-skolan. Alla barnen var fint uppklädda i sina skoluniformer. De duktigaste eleverna fick bära in flaggorna. Sven Arne höll ett tal i skolans aula.

La Cruz de Santa Anna var ett nyligen invigt kors som stod på ett högt berg. 82 meter högt och syntes vida omkring. Dit åkte vi med en av kyrkan ordnad bussresa. På vägen hem besökte vi en skola för indianbarn. Hövdingens bror tog emot oss och vi fick möjlighet att köpa av barnens olika handarbeten, korgar, halsband m.m. Skolan stöds av Amigos och kyrkan i Oberá och är i stort behov av hjälp med skolmaterial.

Nästa dag var Argentinas nationaldag och den började med en gudstjänst i katolska kyrkan som låg mitt i stan. Sven Arne fick tillsammans med den katolske biskopen och andra präster delta i en minnesstund framme vid altaret. Efter gudstjänsten paraderade militärer och olika samhällsgrupper. Paraden avslutades med flickor från olika invandrarnationer som bar sina vackra nationaldräkter. Duktiga skolbarn fick även ta emot diplom och premier och det hela kändes som en verkligt stor fest och högtid. När firandet var över fortsatte vi till Flodells för att dricka kaffe. Det var alltid trivsamt att få sitta på deras altan och prata en stund.

På eftermiddagen blev vi bjudna till en norsk familj som hette Kleiven som bodde i utkanten av Oberá. Familjen hade bland annat frukt- och citrusodlingar och ett sågverk. Vi fick se stora avacados, här kallas de palta, de var tre gånger så stora som de vi har i affärerna i Sverige. Efter att ha fått avnjuta en härlig middag med mycket gott grillat kött, gjorde vi ett besök på en tropisk trädgård med många vackra fåglar. Parken med sina tropiska träd och alla vackra fåglar var något alldeles fantastiskt vackert och nu kändes det att man verkligen var i en annan världsdel. Dagarna hade minst sagt fullspäckade program med spännande upplevelser.

Nästa dag den 26 maj skulle vi åka till Brasilien och bl.a. besöka Guaraní där våra släktingar startade sitt utvandrar- och nybyggarliv 1911. Med den resan startade vi ett nytt kapitel i vår reseberättelse.



Kjell Angel:

En resa till Brasilien för att fira 100-årsjubileum av invandringen från Sverige.

Resan gjordes maj-juni 2011

Vad är det som gör att man satsar tid och pengar på att resa till Sydamerika för att söka klarhet i hur det gått för en släkting som emigrerade från Sverige för 100 år sedan? Det är en relevant fråga som kanske inte kan eller behöver besvaras men i mitt fall handlar det om nyfikenhet och intresse för historia samt det faktum att en av de ca 3500 som utvandrade var en släkting, Maria gift med Johan Lamberg.

De kom i oktober 1911 till den plats i Brasilien som staten hade erbjudit dem. Där började de sitt nya liv. Ett av de två barnen, den lille Sven, hade då avlidit. Vi har sedan i tre brev kunnat följa deras liv i Rio Grande do Sul i södra Brasilien, där den lilla staden Guarani ligger nära gränsen till Argentina. Det sista kom 1920 och då hade familjen etablerat sej ganska bra.

En dotter, Greta, hade fötts 1913 och man talar också om en Gösta som vi inte visste vem han är.

Det var alltså intressant att försöka ta reda på om vi hade någon släkting kvar i livet? Det är med denna bakgrund som jag 26 maj 2011 befinner mej i en buss ihop med ca 20 personer på väg till Brasilien för att fira ett 100-års jubileum på några olika platser.

Vi hade startat med buss från staden Oberá i Argentina. Med på bussen är min bror Sture, vår kusin Barbro och hennes man Ronnie. Vi går under namnet ”Svenska gruppen”. Övriga på bussen är personer som skall delta i firandet bl.a. Sven Arne och Gunvor Flodell samt Sveriges konsul i Oberá Leonardo Andersson med fru.

Efter att ha passerat Uraguay-floden på en märklig färja som ”knuffades ” över med en liten bogserbåt fortsatte vi vår resa genom landskapet Missões hela dagen och kvällen genom ett varierat landskap med åkrar och betande djur och bl.a. pågick skörd av majs. Vägarna var av sämre standard och vi fick göra ett stopp för punktering . Kl 23.00 var vi framme vid ett seminarium där man utbildade katolska präster. Några präster såg vi inte till men det kanske var lågsäsong. Där fick vi en god middag med mycket frukt och det blev kanske lite för mycket mat mitt i natten.

Efter en god sömn och frukost kl. 8.00 bar det av till en plats två mil bort som hette Viadutto.

Där firades det i en aula full med skolbarn och svenskättlingar. Tal och presenter. Här lämnade SA Flodell över en tavla föreställande den Heliga Birgitta.

Efter att skolbarnen fått information om invandringen sjöng vi nationalsången. Därefter förflyttade vi oss till en ”kultura” av enklare slag, en motsvarande hembygdsgård i Sverige.

Som gammal ”byggare” konstaterade jag att takkonstruktionen på sin höjd skulle klara 10 cm lätt snö. Men här är det ju andra förhållanden. Vi blev bjudna på asado (grillfest) och uppträdande av olika slag, bl.a. av folkdanslaget som kom från Oberá.

Jag pratade med två unga bröder Bohm som var mycket lätta att förstå. Efter några trevliga timmar var vi på väg tillbaka till prästseminariet och tog då vägen förbi en järnvägsbro över en biflod till Uruguay-floden. På den körde nu bara bilar. Efter ytterligare en utmärkt middag på prästseminariet samt en kvällspromenad var det dags att ladda för morgondagen. Då skulle vi starta kl 06.00 utan frukost för att hinna till festligheterna i Ijuí i tid.

Det var bara det att när vi vaknade kl. 05.00 hade vi ingen ström. Allt var svart. Men humöret var på topp och efter lite letande trodde vi att vi fått med oss allt. Men den här dagen började fel, för att när vi kl 05.45 skulle åka ut genom grinden var den stängd. Efter lite tekniska utredningar kom vi dock iväg. Vi åt frukost på en vägkrog och åkte sedan genom ett böljande landskap som på sina ställen var lite frostnupet. Vintern var på väg. Vi kom fram till Ijuí kl. 11.00.

Där var redan stor fest i Svenska föreningens hus med asado tal och presenter. Vi träffade många svensktalande och fick också vara med om att inviga en midsommarstång. Vi dansade

och fick lära dem små grodorna och Lasse går i ringen. Maten smakade mycket bra liksom deras öl men årgångsvinet smakade nästan som juice. Jag träffade en svensk kvinna som var gift med en brasilianare. Hon var missionärsdotter och hennes far hade arbetat för Örebromissionen. Hon var uppväxt bland indianer. Som avslutning blev vi guidade bland 18 olika nationshusen och fick då information om att i oktober skulle man ha en gemensam immigrantfest. Resan fortsatte nu de cirka 15 milen till Guaraní som var vårt egentliga mål för att försöka få klarhet i vår släkting Maria och hennes familjs öde. Till Guaraní kom vi vid 17-tiden och då pågick festligheterna för fullt.

Vi blev mottagna av Vilmar Persson som var själva ”festgeneralen”. Han tog med oss till scenen där ett traditionellt polskt bröllop skulle gå av stapeln. Vi blev inbjudna att delta i en sed som gick ut på att man skulle hugga fram en vodkaflaska ur en isklump. Den som slutligen fick loss flaskan fick servera. Festen pågick sedan hela kvällen med olika uppträdanden. Vid midnatt drog vi oss tillbaka till hotellet. På morgonen den 28 maj efter tidig frukost skulle vi vara tillbaka på festplatsen för att delta i en ekumenisk gudstjänst.

Senare på förmiddagen skulle ”Svenska gruppen” agera på en egen scen där vi hade ett eget program och skulle lämna över våra presenter. Jag skulle också hålla ett kort tal och berätta om familjen Lamberg. Föredraget höll jag på brasiliansk portugisiska som jag hade studerat två terminer i Sverige. Vi överlämnade också en tavla med en fotokopia av det första brevet som Maria skrev hem till Sverige 1912. Min kusin Barbro överlämnade en bok om utvandrarna i Kiruna. Hon bor ju i Skövde men då ingen från Kiruna var där fick hon agera Kirunabo. Denna fina bok inbunden i renskinn överlämnade hon till borgmästaren i Guarani.

Vi hade också med en present till Vilmar Persson i form av ett slöjdat fat i alm. Efter vårt framträdande då vi gick för att äta träffade jag en man som jag började samtala med. Det slutade med att jag visade honom mitt tal på portugisiska om familjen Lamberg och frågade honom om den flicka som Greta Lamberg hade adopterat. Vi hade fått uppgift om att hon skulle heta Carmo. Det visade sej att han kände en man med det namnet. Vi kom på att man kanske kunde ropa ut namnet i högtalaranläggningen som hela tiden hördes över festområdet. Sagt och gjort. Vi gick till radiocentralen och där ropade man ut namnet Carmo. Efter en liten stund kom en man och en kvinna och mannen visade sej vara bror till den Maria som Greta hade adopterat. Allt detta hade Vilmar Persson hört på högtalaren och han kom nu och gav sej in i det hela.

Det beslöts att vi nästa morgon kl. 07.00 skulle åka ut till Linha Estefania där familjen Lamberg hade bott och träffa Maria ”adoptiva”, som adopterades av vår Greta när hon var i 5-års åldern. Fadern Johan Lamberg dog 1953 och därefter levde Greta och Maria tillsammans till några år innan Greta dog 2007. Greta blev alltså 94 år. Hon var född i Brasilien och hade aldrig varit i Sverige men talade en perfekt svenska. Hon finns inspelad av Flodells 1970. Inspelningen finns på institutet för språk och fornminnen i Uppsala.

Efter denna spännande dag gick vi till hotellet där vi på kvällen satt och pratade med Flodells och Anderssons. Vilmar kom då och meddelade att vi skulle starta kl. 06.30 ut till Lina Estefania. När vi satt och pratade frågade jag Vilmar om han hade varit i Sverige. Svaret blev nej. Det var för dyrt och hans lön som anställd i kommunen räckte inte det till en sådan resa. Jag frågade då om han skulle vilja komma till Sverige. Ja det skulle vara fantastiskt. Vi bestämde då att vi skulle försöka ordna en resa nästa sommar.

Tidigt på morgonen 30 maj 2011 startade vi så vår utflykt till Lina Estefania i tre bilar. Det började bli ljust när vi åkte de cirka två milen ut i ett böljande landskap med dungar och åkermark i en naturskön blandning. Jag åkte med Vilmar i hans Ford modell skåp 1977 där mätaren hade gått runt tre varv. Efter en mycket spännande färd på dåliga vägar kom vi fram till granngården till Lina Estefania. Där stod en stor delegation med grannar, en fotograf och kommunens ordförande, journalister och många andra. Man undrade vad som skulle hända? Där fick vi då träffa Maria ”adoptiva” ett möte som blev känslosamt för oss alla. Vilmar visade nu ett silverföremål förmodligen en halsduksring som han hade fått av Greta Lamberg. Hon hade sagt att detta smycke skulle han ge i arv till sin äldste son.

Förmodligen kände då den ogifta Greta att hon skulle bli den siste i familjen Lamberg och Vilmar var en god vän till Greta. Maria ”adoptiva” ärvde gården då Greta dog. Då revs huset och blev åkermark. Maria var nu gift med en polack och hade en gård en bit därifrån.

Men vi fick också svar på den stora frågan vem Gösta var. Det visade sej då att Karl Gustav hade fått ett nytt namn vid ”shegadan”, ankomsten, och hette alltså Gösta i Brasilien. Han hade tyvärr omkommit i skogsarbete i tidiga år.

Efter att ha lämnat lite presenter och även fått sådana, åkte vi cirka en kilometer och kom då fram till den plats där familjen Lamberg hade levt och verkat. Nu var här fin åkermark där man nu planterat soja. Man fick försöka att tänka sej hur det såg ut för 100 år sedan när Lambergs kom hit och började fälla träd i djungeln.

Programmet var nu ganska pressat, för vi skulle åka kl.09.00 för att hinna med färjan tillbaka till Argentina och Oberá. Vi skulle också hinna med ett besök på kyrkogården och även vara med på invigningen av en ”vandring” som Lamberg hade varit med att införskaffa (för att bl.a. dra tröskverket med). På kyrkogården visade oss Vilmar graven där Greta låg.

Vi samlades vid det kors som stod i mitten av kyrkogården och där höll min bror Sture en betraktelse över familjen Lamberg. Nu gick färden vidare till evangeliska kyrkan där man gjort i ordning ett fundament till den vandring som Lamberg hade låtit införskaffa. Stort pådrag med radion och borgmästaren närvarande. Tal och påminnelse om vad invandrarna hade betytt för bygden. Här höll också SA Flodell tal och tackade Vilmar för allt han hade ordnat. Flodell talade då också om att Vilmar skulle åka till Sverige nästa sommar. Han passade då också på att fråga borgmästaren om han inte kunde få betald semester för att kunna göra resan. Detta lovade då borgmästaren och eftersom det gick ut i radion så var det legitimerat.

Vi hann precis att ta ett känslosamt avsked innan vi tog plats i bussen precis kl. 09.00.

Tack till Guaraní och Vilmar Persson som var personen bakom denna vår upplevelse och höjdpunkten för oss släktingar till Maria och Greta Lamberg.

Färden tillbaka till Oberá gick utan problem och vi resenärer tog avsked av varandra vid middagstid. Vi stannade några dagar i Oberá. Hemresan gick via Paraguay till flygplatsen i Iguassú i Brasilien. Det kunde bli en helt annan historia.

Utdrag av Gunvor Flodells familjeutredning:

Johan Lamberg, född i juni 1869 i Moholm,Vgl. utfl. fr. Trollhättan till Guarani RS, 22.10.1911, död 1953 i Guarani RS, gift med Hulda, född 1874 i Västergötland (dödsår okänt)

Barn:

1. Johan Lamberg, född 1908 i Sverige dödsår okänt (dog som barn?),
2. Sven Lamberg, född 1910 i Sverige, dödsår okänt (dog som barn?),
3. Gustav (Gösta), född? i Guarani RS, gift? barn? dödsår okänt (omnämns av Oskar Leinonen 1972),
4. Margareta (Greta), född 5/4 1913 i Guaraní RS, ogift, en fosterdotter, dödsår okänt,
bodde i Linha Estefonia, 7 de Setembro, Guaraní.(Gunvors kommentar: Greta Landberg intervjuades 17/11 1970 i hemmet, se ULMA Bra 22 GL.)

En sentida ättling, Gladys Lamberg bor i San Javier, Misiones. Emigranten Johan Lamberg var ordförande i Svenska Lantbruksföreningen, Guarani 1914 -20. 1916 uppfördes ett föreningshus, sålt 1920. Johan Lamberg var vidare ordförande i Svenska Skolföreningen, bildad 1919. Undervisningen skedde först i Lars Danielssons hus, men 1922 uppfördes ett eget skolhus på pastor Janssons tomt. Lärare: Carl Welander, Edvin Persson och Wilhelm Leiman (1921-o.1930). 1936 var skolhuset sålt till Carl Johansson, Guarani. Uppgifterna förmedlade av Oskar Leinonen 1972. I det brasilianska registret är Johan Lamberg noterad som Lambers, polack!)

  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post50