Amigos

Amigos

Amigos de Misiones

Asociación Amigos de Misiones/Misiones Vänner grundades av Sven Arne Flodell 1974. Verksamheten organiserar resor i de svenska utvandrarnas fotspår till Brasilien och Argentina samt stödjer svenskättlingar och skolverksamhet.

Svenskare kan ingen vara

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Tue, November 01, 2011 15:42

120 år i Brasilien - en äkta svenska i Porto Lucena 28-29-30 oktober 2011:

Under 2011 pågår jubileér på olika platser i Brasilien och Oberá för att minnas de emigranter som först kom för att bosätta sig i fjärran Sydamerika, åren 1891 och 1911. (Se även tidigare inlägg av SA Flodell). De hade lockats av tyska agenter att få land att bruka och leva med sina familjer, i evig sol. Första kontakten blev den brasilianska hamnstaden Porto Alegre i sydliga regionen Rio Grande do Sol (RS).

Efter en strapatsrik resa över Atlanten gick färden vidare till de landområden som skulle fördelas bland svenskar och andra europeiska immigranter. Många blev dock överrumplade av de jordar de skulle bruka; steniga kullar med total urskog, helt enkelt lurade av brasilianska staten, drömmarna blev mardrömmar. Det hade nyligen varit revolution och nämnas kan också att slaveriet upphörde 1888 i Brasilien. Svenskarna och andra drog vidare inåt i det brasilianska landskapet RS och bosättningar som Porto Lucena, Ijuí, Viaduto, Guarani grundlades.

Men nu i modern tid firar de olika emigrantgrupperna sina förfäder (abuelos, parientes) med festligheter vid varje jubileumsårtal. Typiska maträtter och folkdanser är ett mycket påtagligt inslag i de etniska grupperna, så även vid firandet i Porto Lucena sista veckoslutet i oktober.

Fredag em 28/10 packade vi in oss fem personer från Oberá mot Panambí, den lilla färjan över Uruguay-floden tar knappt en kvart för överfart till brasilianska sidan. Där fräste vi vidare i den fullastade vita Clion, backe upp och backe ner, på grusvägar, en varm kväll. Inkvartering hos Elvira Kratz (gift tyskt), svenskättling på 90 år, faster till Olinda Kratz som ingick i sällskapet. Övriga Oberá-bor var chaffösen ’Chachi’ (=Esther Elisa Bertoldi de Andersson, konsul Anderssons syster), hennes man Allan Bertoldi (av danskt/italienskt emigrantursprung), kusinen ’Neni’ (Carmen de Andersson).

Svenskättade chicas i Porto Lucena: Olinda, Chachi och Neni

Under natten vaknade jag plötsligt som av en explosion – inledningen på ett utdraget åskväder som dundrade på under hela lördagen. Utställningsområdet där firandet gick av stapeln dränktes av lördagens regnande, med svagt intresse för jordbruksmaskiner mm, en missräkning för arrangörerna. Stackars utställare satt där huttrande under dagen. Men i det tält där svenskfirandet pågick var det mer liv, områdets svenskättlingar hade slutit upp. Vi vandrade runt och tittade på gamla svenska möbler och uppställt bord med svenska maträtter och bröd, bl a 'socker coca', framställt av 86-åriga Leonora Nystron (född Nyström, ursprung Adolf och Edla Maria från Stockholm, 1895).


Svensk meny; hemgjord ost, socker coca, rågbröd, potatismos, köttbullar

Sen var det dags att ta plats, jag som inte riktigt hänger med i all planering befann mig mitt i strålkastarskenet. Som äkta svensk bland 3:e och 4:e generationens svenskättlingar. Det var flaggor, tv-kamera och fotograf, värdinnor och som alltid i Brasilien och Argentina – drottning och 2 uppvaktande prinsessor, iklädda långa blå balklänningar. Ett mycket viktigt inslag i alla möjliga arrangemang och sammanhang. Vi hälsades välkomna till Porto Lucena och 120-årsjubileet, fick varsin dalahäst med hälsningar. Representanter för staden höll tal, Vilmar Person läste hälsningsbrev, jag fick tala ”till folket” på svenska, äldre ättlingen Olsson och Leonora fick också dalahästar och det kramades och pussades kors och tvärs. Ibland är det tur att man inget vet i förväg, så man hinner inte bli nervös, det är bara att köra. En video visades med ABBA-låten Fernando som bakgrund, sedan vår lokala nationalsång ”Små grodorna”. Vilmar Person är en mycket aktiv person i Porto Lucenas svenskkrets, vi fick tala i radio, jag på svenska etc etc.

Ta er gärna tid att se och lyssna på Youtube-länken – låt er inte avskräckas av brasiliansk berättarröst och texterna på Vilmars blogg i Rio Grande do Sol:
http://www.youtube.com/watch?v=Lz2fEM-fkkE&feature=feedu

+ Suécos: http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=N_PN9AchDA0

Flitige Vilmar Person omsvärmad av vackra brasilianskor

Sen blev det lunch och jag hann prata med Vilmar, som kommer till Sverige i juni tillsammans med sin son. Vilmar jobbar inom stadsförvaltningen, har fått ledigt för Sverige-resan och tränar nu på sin svenska. Och Leonora och jag blev vänner, vissa har man kemi med direkt. Leonora, som talar en nästan felfri svenska, har varit lärare i småskolan, förblivit ensamstående, men hon berättade om alla sina gamla elever som hjälper henne. Många kom fram under dagen vid utställningen och ville hälsa på henne.

Porto Lucena är idag en liten stad med drygt 6.000 innevånare, med många olika emigrantursprung. Under lördagen var det uppvisning av danstrupper med ungdomar från de ryska och polska invandrarna. Här i Oberá finns också ett folkdanslag under ledning av Hugo Viera. Det förekommer tävlingar som lockar många ungdomar att ansluta sig till dansandet i vackra folkdräkter. De gamla hemländerna är inte så intressanta, det är grupptillhörigheten som är räknas. Viktigt att tänka på även med våra invandrare i Sverige idag.

Eftersom lördagen var en ruggig dag blev det sedan samling kring Elviras vedspis, hon lagar mat på vedeldad spis med gamla kokkärl. Man känner sig förflyttad till mormors hem när man var liten, mycket påminner öht om ens barndom, hus och inredningar. Och så är det dags för mate, en tedryck som intages i mugg med hett vatten, silversugrör som används av alla. Koppen vandrar runt, vatten fylls ständigt på. Teet ser ut som torkat, pulveriserat hö, smakar som grönt te i jämförelse för en ”riktig” svensk. En timme varje morgon satt vi framför spisen med koppen mellan oss. Jag blev en lyssnande bisittare i allt pratande, både i bil och framför spis, men man måste vara på alerten, plötsligt är man indragen med en fråga. Betr frukost så lyckades jag få en mugg med kaffe och en bulle, det är lite ovant att bara dricka mate.

Söndag fm, nu med solen lysande, klämmer vi in oss i den vita Clion för en utflykt till Olindas primo (kusin), det vimlar av primos och primas, eftersom det var barnrika familjer, hela tiden hänvisar mina följeslagare till släktingar kors och tvärs. Denne primo Kratz har en chacra (lantbruk) som även inkluderar egen produktion av caña (sockerrörssprit) i ett uthus. Vi får provsmaka, det skrattas och skojas, familjen säljer med egna märket ”Kratz”, vi köper flaskor och får även ”regalos”, presentflaskor.

Kusin Kratz har egen produktion av sockerrörssprit, med olika fruktsmaker

Sen fräser vi iväg till den närliggande svenska kyrkogården, el cementerio sueco. Det har legat en vacker stor bukett inslagen och packad i skuffen ända från Oberá. I bilen talas det om vi ska sjunga Tryggare kan ingen vara, kanske jag kan leda som har texten i barndomsminnet och kan uttala orden rätt. Ibland är det tur att man har dessa psalmverser i ”arkivet”. Just den psalmen har varit viktig för svenskättlingarna i deras söndagsskola och den har sjungits vid begravningar etc.

Väl framme i skogen och begravningsplatsen dyker flera av svenskarna upp, stadens prefieto + tv-fotograf och ytterligare en fotograf plus de tre balklädda skönheterna. Medan svenskättlingarna lägger ner blomstren vid en gravsten får jag ensam sjunga de tre första verserna på Tryggare kan ingen vara, i solen med Uruguay-floden skymtande bland träden. Sedan vandrar vi runt bland gravstenar och vita kors och läser namnen. Efter en återinvigning 1991 drog för några år sedan en översvämning i floden ner träd, som förstörde många stenar. ”Pratar” español och brasileiro med Ademar Oscar Olsson, en av medlemmarna i den utbredda släkten Olsson i området. Antar att Ademar är ett uttalsmässigt anpassat Valdemar. Han gav stora famnen med hälsningar till Sverige!

Tryggare kan ingen vara; önskad psalm vid kyrkogården i Porto Lucena

Sen far tillbaka till Elviras hus och hon bjuder på revbensspjäll med maniok. Elvira kan mycket svenska, men ville inte tala, men jag märkte att hon har orden, för plötsligt uttalade hon helt klart ord vi sökte. En ung man dök plötsligt upp, Leonora ville att vi skulle komma förbi på hemvägen. Unge släktingen Volnei Vandir Olsson, 38 år, är iklädd den manliga traditionella RS-dressen med vida veckade byxor och stor skjorta, en sorts kodrivarklädsel, såg flera andra män med dessa kläder och stora bredbrättade hattar vid utställningsområdet. Volneis bror heter Suen Olsson, dvs brasilianskt Sven. Så efter maten tog vi farväl och for vi hem till Leonora, som bor vid familjens ursprungliga chacra vid en av Rio Uruguays bifloder. Fadern dog ung i blodförgiftning (1932) och lämnade änkan med fyra barn. Leonora bjöd på persikor från trädgården och puttrande kompott från spisen, vi satt på hennes uteveranda och njöt i fulla drag.

Vid Leonoras veranda; Volnei, Allan, Leonora, Chachi, Neni och Olinda

Slutligen nådde vi färjeläget San Javier, ca 8 mil sydost om Oberá, för återfärden, vid hemkomsten till stan hade det hunnit bli kväll.

Kort stund hemma, sedan iväg för att träffa två svenska lärare som tillfälligt gästade Oberá med 14 elever från Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Lärarna har bott på hotell Vito Primero, medan eleverna varit inhysta hos familjer med elever i Carlos Linneo. På min begäran har en av lärarna medfört en karta över Norden, eftersom det har visat sig att mina ”elever” i svenska cirkeln inte vet mycket om vår nordiska geografi. Nu ska kartan vara med i fortsättningen!

Abraços de Ulla von Platten


  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post48