Amigos

Amigos

Amigos de Misiones

Asociación Amigos de Misiones/Misiones Vänner grundades av Sven Arne Flodell 1974. Verksamheten organiserar resor i de svenska utvandrarnas fotspår till Brasilien och Argentina samt stödjer svenskättlingar och skolverksamhet.

Festligheter i Guaraní

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Thu, September 08, 2011 12:17

Kulturminesmärke på torget i Guaraní das Missões, Brasilien


Berättelsen om Guaraní har kring sig en magi i immigranthistorien eller möjligen berättades utvandringsäventyrt som en saga. Det var denna ort som skulle bli huvudstaden i Nova Suecia från 1891. Området som var reserverat för svenskarna sträckte sig ända till Uruguayfloden i väster. Massinvandringen av svenskar tog snart slut och området fylldes i stället av andra nationer främst polacker. Dem som svenskarna klagade över vid överresan som smutsiga och fulla med löss, blev nu grannar och vänner. Vänskapen har bestått. Kommunen styrs av en polackättling, prefeito Casemiro Warpechowski, och vid sin sida står en svenskättling, Vilmar Persson, chef för den sociala sektorn i kommunen.

Prefeito Casimiro i mitten och längst till höger Vilmar Persson


Orten grundades 1891 för den svenska invandringen och kallades då Colonia Guaray. Därefter uppläts jord till polacker som kom i majoritet samt italienare, tyskar, ryssar, portugiser, checker, österrikare, spanjorer, ukrainare. Det nuvarande namnet tillkom 1950 som en påminnelse om de första inbyggarna. “Uma cidade com muita história, pra você viver a sua”, är stadens välkomnande tema. Staden kallas också “Capital Polonesa dos Gaúchos”.

De visa fäderna som på 1950-talet började intressera sig för ortens historia hade förmånen att äga källorna på nära håll. Den första generationens invandrare kunde konsten att berätta och efterlämnade en mängd berättelser och skrönor. Vi behöver inte använda oss av allt för stor fantasi för att inse vad dessa fäder åstadkom. Men det är kanske först efter Kirunainvandringen som kolonin tog form. En förening skapades, Svenska Klubben, och en missionär från Örebro, Erik Jansson, byggde skola och förkunnade.


Johan Lamberg från Västergötland ledde Svenska Klubben ända till dess upplösning den 31 augusti 1942. Den hade då haft en betydande verksamhet i 28 år och omkring 50 svenskar hade varit medlemmar. I det sista protokollet förekommer namn som återkommer i kolonins historia, Carl Näslund, Nils Olofsson, Ferminho Persson och Johan Lamberg. De tre första tillhörde familjer som utvandrade 1891 medan Lamberg utvandrade från Trollhättan 1911.


Till festligheterna i Guaraní das Missões denna lördag i maj 2011 hade fyra släktingar till Lamberg kommit med den svenska delegationen. Det var Kjell och Sture Angel samt Barbro och Ronnie Dahlman. Det blev extra högtidligt när Kjell på klingande portugisiska hedrade sin gamle släkting som gjort så mycket gott i kolonin. Familjen överlämnade till immigrantmuseet det första brevet Lamberg sänt till Sverige väl inramat. På kommunens vägnar tog Vilmar och prefeito Casimiro emot gåvan. Barbro Dahlman fick samtidigt representera Kiruna kommun och överlämna bokgåvan inbunden i renskinn. Som Amigos president tackade jag prefeito Casimiro, polackättling, och Vilmar, svenskättling, för deras gemensamma arbete för att bevara och utveckla den svenska närvaron i Guaraní genom den aktuella festen och behängde båda med Amigos kristallmedalj i blågult band. Guaraní stads motto hade blivit realitet: En stad med mycket historia – för att du skall kunna leva din. Inga pekpinnar om patriotism som är ganska vanligt i sådana sammanhang. I stället gav man frihet åt alla som så småningom hade lett till framgång.

Nova Suecia blev för svenskarna en utopi.

Det immigrantmuseet i Guaraní das Missões vältaligt kan visa och det utvandrarna kan vara stolta över gäller begynnelsen av ortens historia. Svenskarna visade vägen. Polackerna kom i avsevärt större antal och förmådde odla marken i urskogen till det blomstrande samhälle som ligger framför oss idag. Polackerna är i majoritet som framgår av attributet till staden Guaraní ”capital polonesa dos gaúchos”. Det skall välvilligt erkännas. Samtidigt måste vi erkänna betydelsen av de andra nationernas invandringar och den gemensamma generösa kultur som skapades i samförstånd. Den svenska närvaron idag är nästan bara historia, som kommunen ändå välvilligt vill framhålla. Vi ser det konkret i det goda samarbete som råder mellan en polack och en svensk i kommunledningen. Den svenska ambassadören i Brasilien, Annika Markovic, gjorde 2008 ett officiellt besök i de gamla svenska invandringsorterna tillsammans med Amigos president och hon ville efter besöket generöst understryka betydelsen av den svenska invandringen. Det var ett viktigt besök av ett svenskt sändebud.

Två dagar firades svenskarnas historia i Guaraní. Svenskarna bjöd på folkdans, sång och annan underhållning. Ekumenisk gudstjänst förrättades av de katolska och lutherska kyrkoherdarna och i stället för nattvard bjöd man på brödsbrytelse. Polackerna fick tröst i sin katolska tro som säkert betydde mycket för sammanhållningen och svenskarna sökte sin andliga hemvist i den lutherska gemenskapen i tysk tappning. På kyrkogården i Guaraní vilar de döda utan avseende på religion och etnicitet.

Det mest betydelsefulla vid denna fest var att träffa svenskar och svenskättlingar och sammanföra dem med delegationen från Oberá. Kontakten har inte varit livlig under de hundra åren. Många känner inte varandra även om de vetat om varandra. Gunvor och jag började redan under vår aktiva tid besöka de spridda svenska familjerna i Rio Grande do Sul. Med Amigos resor har vi alltid försökt att besöka svenskarna i Brasilien. Nu har nya möjligheter öppnats på båda sidorna om floden och med all säkerhet kommer festligheterna vi varit med om att betyda mycket för framtiden.

När vi på söndagen flanerar runt i parken möter vi här och där gamla bekanta. På en kaffeservering möter vi Linnea Gallon och kusinen Rut Johnsson. På mödernet härstammar de från Carl och Vendela Johnsson från Kullerstad i Östergötland som utvandrade till Guarani 1891. Morföräldrarna fick åtta barn, fem av dem födda i Sverige. Dottern Anna född 1895 i Guarani fick barnen Walter född 1918 och Rut 1930. De hade flyttat till Porto Lucena. Anna förblev ogift. Dottern Ida född 1898 gifte sig med Patrik Gallon och bosatte sig i Giruá inte långt från Guarani. De fick fyra barn och först Linnea född 1930. De båda kusinerna lyste upp när de såg oss och vi fick en livlig pratstund medan högtalarna skrålade med högsta volym i parken.

Linnea med dotter

Vi hade mött Ida och Patrik Gallon 1970 i Giruá. De bodde i ett rödmålat hus med vita knutar på sin plantage. Det var inte svårt att förstå att det var bebott av svenskar. Patrik var född 1893 i Norberg och utvandrade med familjen 1911 från Gällivare. Patrik berättade att de sent omsider fått erbjudandet om hemresa 1912 men beslutat sig för att stanna. Sent omsider mötte han sin kärlek i Guarani och 1930 vid 37 års ålder blev han far till Linnea. Han var 77 år vid vårt besök men vital och brukade fortfarande jorden och skötte sin plantage. Det gjorde han ytterligare i tio år. De talade svenska utan undantag och hela hemmet andades svensk kultur. Linnea blev glad när jag påminde henne om vår bekantskap med föräldrarna. Hon hade gift sig med en tysk, Arnoldo Grauw, och vid kaféserveringen var hon omgiven av barn och barnbarn, som nyfiket lyssnade till våra berättelser från ungdomen på den obegripliga svenskan.

Med Rut Johnsson har vi en annan berättelse. Vi hade mött henne ett antal gånger i Porto Lucena där hon bodde tillsammans med sin bror Valter. Jag har gjort en anteckning om att hon betraktades som dövstum. Jag minns att vi inte hade haft någon livlig kommunikation med henne utan däremot med brodern Valter. Vid ett tillfälle hade några reportrar från tidningen Vi uppmärksammat honom och skrivit ett reportage om hans önskan att få se Göta-kanal vid Motala ”där mormor hade bykat”. Han blev senare inbjuden av tidningen och till och med blivit mottagen av den Brasilienkunniga drottning Silvia. Hon hade på brasilianskt maner kramat Valter och konverserat på de tre samtalsspråk som en gång var vanliga i Porto Lucena, tyska, portugisiska och svenska. Valter hade i sin barndom gått i tysk skola och glömt svenskan. Men han lärde sig att tala utmärkt svenska genom att läsa svenska böcker och tidningar. Så stort hade hans intresse för sina förfäders kultur varit. Valter bodde hos oss i Solna och när han läste morgontidningen stötte han på ord som inte ingick i hans vanliga vokabulär: ”Vad menas med kontokortsfiffel?”

Rut stickade täcken i sin tystnad i Porto Lucena vid Uruguayfloden. Hon log när hon blev tilltalad av de svenska resenärerna. När jag sitter framför henne på serveringen i festområdet i Guaraní, kan jag inte förstå varför man klassat henne som dövstum. Var det så att brodern tog all uppmärksamhet? Fick hon inte yttra sig? Nu satt hon glad framför oss och berättade om tiden i Porto Lucena. Hon hade lämnat orten utan saknad och bosatt sig i Guaraní. Här kunde hon umgås med sina släktingar och vänner. Hon kunde också utan problem sticka täcken som vid den kalla perioden i juni och juli gick som smör i solsken. Till min förvåning kunde hon fälla bitska kommentarer om människor som gjort henne illa. Rut verkade glad och nöjd med sin tillvaro.

  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post37