Amigos

Amigos

Amigos de Misiones

Asociación Amigos de Misiones/Misiones Vänner grundades av Sven Arne Flodell 1974. Verksamheten organiserar resor i de svenska utvandrarnas fotspår till Brasilien och Argentina samt stödjer svenskättlingar och skolverksamhet.

Skol-och immigrantjubileum

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Thu, September 08, 2011 10:31

Hela gatan framför skolan och kyrkan fylldes av gäster. I förgrunden Norske ambassadören, biskopen och kyrkoherden.


Jubileum i Oberá

Av olika anledningar bryter människan upp och lämnar hem, släkt och vänner för att söka nya landskap, bördigare, grönare. Det förlovade landet. I all emigrationshistoria läser man om nyfikenheten inför det okända och hoppet om en god och fruktbar framtid.

När vi läser om de utvandrare som valde Brasilien som sitt förlovade land stämmer argumenten. Framtiden såg ljusare ut i Brasilien än i Sverige. Samtidigt hade utvandringen politiska övertoner, socialism och rättvisa. Men jag tror inte att arbetarna i Sverige hade det sämre ställt än i något annat land. 1880 talets arbetare var med om att bilda fackföreningar och blev svartlistade. Kirunautvandrarna hade varit med om storstrejken 1909 och stämningen var upprörd över orättvisorna. Rättvisekraven var avgörande.

Propagandan som kom som ett brev på posten målade Brasilien i enbart ljusa toner. Villkoren var förmånliga, fri resa och underhåll under den första tiden i landet. Kejsaren var störtad, slavhandeln upphört. Leve friheten! Tidningarna i Sverige talade om emigrantfeber. Vem kunde lindra den? I Sverige talade motståndarna till emigrationen för döva öron. Norrbottens-Kuriren kallade utvandringen till Brasilien Dödskaravanerna och anklagade Norrskensflamman för att tiga om svårigheterna. På sätt och vis fick tidningen rätt. En Brasilienfarare skriver hem, att han reste ut för att skapa sig en ny framtid, han blev dödgrävare. Utvandringen krävde en mängd offer. Norrbottens-Kuriren skriver, att ”när de ogynnsamma underrättelserna började inflyta, varför då ej omnämna sakförhållandet för att möjligen förebygga ytterligare emigration och rädda andra undan nöden, eländet, döden. Från vilken synpunkt man ser saken, måste Norrskensflammans ståndpunkt fördömas. Genom sin tystnad har nu emellertid det värda tidningsorganet ådragit sig en fläck, som ej snart skall kunna utplånas. Den fläcken är röd av det myckna blod, som stelnat i ådrorna på mången man och kvinna, som kunnat ha en lång framtid för sig men som nu ligger kalla i Brasiliens jord”.

Alla dog inte och alla återvände inte. Av omkring 3500 utvandrade kan jag påstå att omkring ett tusen personer stannade levande kvar på Brasiliens jord. Det är dessas verk som vi hyllar genom att fira 120 år av utvandringen omkring 1891 och 100 år av den som vi kallar Kirunautvandringen. Samtidigt kan vi konstatera att svenskarna utgör en tillräcklig population för att ge avtryck i historien. Idag talar vi om svenskarnas kulturminnesmärken i Argentina och Brasilien. De är inte få.

För oss rikssvenskar är det naturligt att börja i provinsen Misiones i nordöstra Argentina. Här slutar den svenska invandringen med att nio unga svenskar år 1913 fann bördig jord på en plats som hette Yerbal Viejo (Gamla Yerbalen). Den röda jorden bildade en rikhaltig mylla upp till sex-sju meter. Där växte redan vild yerba som gav indianernas viktigaste dryck, màte. Det visade sig att de svenska utvandrarna äntligen hunnit till målet för sina drömmar. Utvandringen blev inte bara en utopi om Nova Suecia. Nu äntligen började den verkliga kolonisationen och en mängd svenskar lämnade sina boplatser i Brasilien och fann vägen, sin Picada Sueca, till den ort som först benämndes Yerbal Viejo. Här bildade de Skandinaviska Föreningen Svea och begreppet Svea förvandlades till Villa Svea, som idag har omkring tio tusen invånare och bildar förstad till huvudorten Oberá. På 40-talet bodde här omkring ett tusen svenskar och svenskättlingar. Yerban gav ett visst välstånd åt kolonisterna. De mest arbetsamma utökade sina plantager och köpte ytterligare mark. Men livet var inte endast arbete. I föreningsarbetet utarbetades en kultur som blev en sammanhållande faktor i hela bosättningen. Man skapade en skola för barnen och man uppvaktade svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom om en sjuksyster och en präst. Båda kom och de stärkte ytterligare sammanhållningen. Efter nittio år finns en omfattande verksamhet i centrum av staden Oberá. Kyrkan har fått namnet Olaus Petri och skolan Instituto Privado Carlos Linneo. Institutet är på väg att skapa ett universitet med ekologi som huvudämne.

Egentligen kunde skolverksamheten fira 90 år men styrelsen beslutade att fira 50-årsminnet av Institutets födelse. Det har skett under värdiga och akademiska former med diplomater, ministrar, politiker, akademiker, en indianhövding och en grupp rikssvenskar som hedersgäster. Eftersom det inte ansågs finnas plats inom Institutets väggar för tusentals gäster, fick man tillåtelse att använda gatan framför skolbyggnaden. I en strålande majsol under rektorns ledning hölls tal och sång under närmare två timmar. Det subtropiska höstvädret liknar ofta svensk högsommar och därför kunde man le och glädjas, även om de välformulerade talen drog ut på tiden. Som en speciell accent i firandet betonades att grunden lagts av fattiga svenska invandrare. Stora banderoller hängde utanför kyrkan och skolan: 50 años Al Servicio de la Educación. 50 år i undervisningens tjänst.

Te Deum i invandringsfirandet hölls senare i kyrkan med högtidstal och gåvor. Amigos överlämnade sin kristallmedalj till konsul Leonardo Andersson och till kyrkoherde Almarante Padilha. Rektorn i Instituto Carlos Linneo hade redan fått sin. Kiruna kommun hade sänt ett bokverk, inbundet i renskinn. En fresk som föreställer Dalahästen med argentinska och svenska flaggan som bakgrund avtäcktes, en gåva av Amigos genom Krister Flodell.

Festligheterna i Oberá pågick en vecka och man kostade till och med på sig Cena y Baile de Gala (galamiddag med dans) i bästa överklasstil med milsvida avstånd till den primitiva kultur som fanns för hundra år sedan bland de invandrande svenskarna i den jungfruliga skogen (monte virgen).

Egentligen var det första språket i Villa Svea inte spanska utan svenska och portugisiska. Svenskarna i Brasilien hade hjälpligt lärt sig att tala portugisiska men i allmänhet var samtalsspråket svenska. Blandäktenskapen började långt in på 1900-talet, då det fanns en mängd andra nationaliteter att välja på. I blandäktenskap mellan svenskar och tyskar lärde man sig snart varandras språk, liksom mellan svenskar och argentinare. Detta har pågått ända in på år 2000. Nu har castellano tagit överhand. Däremot har olika länders kulturer överlevt genom statens initiativ att skapa Parque de las Naciones och Fiesta Nacional del Inmigrante. Det innebär att varje nationalitet har fått tillfälle att med stöd av staten bygga ett typiskt hus från det egna landet och där utveckla sin kultur med mat och folkdans, musik och sång. Den viktigaste festen firas under en hel vecka som vårfest i september varje år. Festdagarna lockar tiotusentals besökare.

Krister Flodell, maestro Humberto Diaz och konsul L Andersson vid invigningen av Dalahästen.

  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post32