Amigos

Amigos

Amigos de Misiones

Asociación Amigos de Misiones/Misiones Vänner grundades av Sven Arne Flodell 1974. Verksamheten organiserar resor i de svenska utvandrarnas fotspår till Brasilien och Argentina samt stödjer svenskättlingar och skolverksamhet.

Att vara trådlös i Oberá

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Tue, November 15, 2011 12:50

Bättre brödlös än rådlös. Så lyder ett gammalt ordspråk. Men det måste ha varit före internets inträde i verkligheten. Nu skulle jag vilja säga: Bättre brödlös än trådlös! Det lokala nätverket har inte fungerat på nästan en vecka! Att vara avskuren från omvärlden får rätt betydelse, när nätet slutat verka. Något frustrerande att ha dator utan kontakt med det världsomspännande nätet (www). Men nu är vi åter uppkopplade! Åtminstone tillfälligt, nätåtkomsten vacklar.

Men apropå brödlös; och om ni funderar på vad ni ska ha till middag. För en vecka sedan rattade vi omkring i området Samanbaya utanför Oberá, på skumpiga röda vägar. Vi fick syn på en ung man som kom vandrande med något hängande bredvid sig. Haideé som sett sånt förr stannade bilen. Jag som nyfiken nykomling klev också ut och fick tillfälle att ta en bild. En nyfångad ödla som skulle med hem till köket. Smaklig måltid! Abrazos/Ulla

  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post52

Svenskarna i Porto Lucena, Brasilien

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Fri, November 11, 2011 10:47
Vilmar Person i Guaraní das Missões som kommer till Sverige som Amigos gäst i juni nästa år, är den som arbetar mest med det svenska kulturarvet i Rio Grande do Sul i Brasilien. Här sänder han oss ett tidningsurklipp från festligheterna i Porto Lucena när de firade 120-årsminnet av den svenska utvandringen till Brasilien. Liksom i Guaraní bor det fortfarande många svenska ättlingar i Porto Lucena. Vid våra resor brukar vi också göra endagsbesök där. Ett viktigt monument är den första svenska kyrkogården från 1890-talet som idag är kulturskyddat.
  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post51

Fam Angels resa till Sydamerika

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Thu, November 03, 2011 12:47
Sture Angel:

Resa till Brasilien och Argentina våren 2011

Efter lång tids planering var det dags att åka till Sydamerika och fira 100-årsminnet av våra släktingars, familjen Lambergs, resa till Brasilien.

Vi hade träffat Gunvor och Sven Arne Flodell vid två tillfällen i Stockholm under hösten 2010 och våren 2011 för att planera resan. Den 18 maj reste Barbro Dahlman, Ronnie Dahlman, Kjell Angel och Sture Angel via Frankfurt över till Rio och Foz do Iguassú. Vi kom fram mitt på dagen och solen stod högt på himmelen trots att det började bli sen höst. Temperaturen var c:a 25 grader och det kändes som en skön svensk sommardag. Vackra fjärilar kom flygande runt oss och det kändes som vi hade kommit till en annan del av världen lång bort. När vi kommit igenom passkontrollen blev vi mötta av en engelsktalande guide som tog med oss till Iguassúfallen på den brasilianska sidan.

Fallen ligger på gränsen mellan Brasilien och Argentina. Vi valde att åka till fallen på den brasilianska sidan först för att slippa passera tullen en extra gång. Det var en mäktig syn att se alla fallen och de enorma vattenmassorna som störtade ut för stupen. Vår guide var mycket informativ och kunde svara på de flesta av frågorna som vi ställde, bland annat förklarade han varför de stora fåglarna låg högt över fallen och cirkulerade. Det var på grund av de uppåtströmmar som uppstår när vattentemperaturen ökar av den friktion som uppstår när vattnet faller ner. Efter några härliga timmar vid fallen blev vi körda till Hotel Saint George som låg på den Argentinska sidan. Bad i poolen och en god middag var ett bra avslut på första dagen i Brasilien och Argentina.

Nästa dag skulle vi se fallen på den Argentinska sidan. Här kunde vi gå på långa spångar som gick nära fallen som gjorde att man kunde höra det mäktiga dånet från fallen. När vi kom ut till det största fallet som kallas la Garganta del Diablo (djävulssvalget), var vi så nära att vattendimman gjorde oss helt blöta.

Efter ytterligare en natt på hotellet var det så dags att åka till Oberá och festligheterna där. Vår guide skulle köra oss ned till Oberá cirka 300 km. Vi hade inte åkt långt förrän vi fick åka igenom en vägkontroll men vår guide sa sej känna vakten så vi kom snabbt vidare. Efter ytterligare ett antal mil blev vi stoppade igen för genomgång av bagaget. Diego som vår guide hette sa att de var ute efter narkotika. Det fanns naturligtvis inget att hitta i bagaget så det var bara att fortsätta.

Trots pressad tidplan hann vi med några stopp på vägen till Oberá. Första stoppet var en gruva där det bröts bergkristaller. Andra stoppet var vid Misiones Jesuitico Guaranies i San Ignacio. Där hade jesuiterna 1610 börjat bygga ett reservat för guaraní-indianer som skulle kristnas, det s.k. jesuitimperiet. Efter ytterligare några timmars körning kom vi så fram till Oberá.

Efter lite letande hittade vi Hotell Vito Primero, ett litet trevligt familjehotell, där vi skulle bo. Sven Arne och Almerante Padilha, den senare kyrkoherde i kyrkan, mötte på hotellet. Det var vid lunchtid och dags att äta lite. Men det visade sig att de flesta matställen var stängda så det fick bli lite mat på Casinot som var öppet.

Så var dags att starta det stora 100-årsfirandet. Kl 1700 presenterades en bok som Gunvor hade skrivit om utvandringen. Det skedde i skolans Aula Magna. Kvällens fest skulle hållas i Nordiska huset. Familjen Hamrén ansvarade för jubileumsfesten som blev mycket storslagen med god mat och många tal. Det blev en härlig fest som vi sent kommer att glömma.

Nästa dag var söndagen den 22 maj och jubileumsgudstjänst där Sven-Arne skulle predika. När vi kom in i kyrkan en stund innan det skulle börja sa Sven Arne till Barbro att representera Kirunafararna. Barbro blev naturligt förvånad och rörd. Det visade sej att Kiruna stad hade skickat en del gåvor som skulle överlämnas i slutet av gudstjänsten och eftersom det inte fanns någon representant från Kiruna blev det Barbros roll att överlämna gåvorna. Det var en mycket vacker bok med bilder från Norrland. Vi fyra som var släkt med familjen Lamberg lämnade också en gåva och Kjell höll ett tal som berättade vilka våra släktingar var och hur de reste till Guaraní i Brasilien.

På eftermiddagen var det dags för den stora grillfesten som hölls i Villa Svea grundat av svenskar 1913. Att få sitta ned bland svenskättlingar och få höra deras livsberättelse var en riktig högtidsstund. Villa Svea låg på i en vacker park med stora gräsytor och lite urskog i bakgrunden. Det var inte långt till den Svenska Kyrkogården dit vi skulle åka efter festen i Villa Svea. På kyrkogården samlades vi för att lyssna på en del tal och så sjöng en grupp ungdomar.

Så hade vi fått uppleva den första jubileumshelgen. Vi hade fått träffat många härliga och fina människor. Det hade varit många olika intryck att smälta och det hela kändes nästan lite overkligt. Att åka till hotellet och få vila en stund kändes ganska skönt efter denna söndag full med upplevelser. På kvällen försökte vi hitta ett matställe för att få lite mat innan det var dags att sova. Men att hitta matställe en söndagskväll visade sig inte vara så lätt. Det slutade med lite bröd ost och öl/vin som vi åt i en skön park nära hotellet.

Nästa dag gjorde vi ett besök på församlingens skola Instituto Privado Carlos Linneo som har 1300 elever. Häften går förmiddag och den andra hälften på eftermiddagen. Vi fick träffa barnen i deras klassrum och såg hur det såg ut där. Det likna i mycket ett klassrum som man själv gick i på 50-talet.

På festen dagen innan hade vi träffat en man med namnet Muñeca och som var bonde. Han bjöd oss att komma till sin gård på ett studiebesök. På eftermiddagen kom han och hämtade oss vid hotellet. Han körde till gården som låg någon mil utanför stan för att visa oss sina odlingar av yerba. Muñeca tog även med oss till granngården för att se på deras odlingar av yerba, mandioka, citrusfrukter och mycket annat som odlades på gården.

Den 24 maj är dagen före Argentinas nationaldag och den firar man i skolorna med olika framträdanden av teaterspel och tal. Vi besökte Carlos Linneo-skolan. Alla barnen var fint uppklädda i sina skoluniformer. De duktigaste eleverna fick bära in flaggorna. Sven Arne höll ett tal i skolans aula.

La Cruz de Santa Anna var ett nyligen invigt kors som stod på ett högt berg. 82 meter högt och syntes vida omkring. Dit åkte vi med en av kyrkan ordnad bussresa. På vägen hem besökte vi en skola för indianbarn. Hövdingens bror tog emot oss och vi fick möjlighet att köpa av barnens olika handarbeten, korgar, halsband m.m. Skolan stöds av Amigos och kyrkan i Oberá och är i stort behov av hjälp med skolmaterial.

Nästa dag var Argentinas nationaldag och den började med en gudstjänst i katolska kyrkan som låg mitt i stan. Sven Arne fick tillsammans med den katolske biskopen och andra präster delta i en minnesstund framme vid altaret. Efter gudstjänsten paraderade militärer och olika samhällsgrupper. Paraden avslutades med flickor från olika invandrarnationer som bar sina vackra nationaldräkter. Duktiga skolbarn fick även ta emot diplom och premier och det hela kändes som en verkligt stor fest och högtid. När firandet var över fortsatte vi till Flodells för att dricka kaffe. Det var alltid trivsamt att få sitta på deras altan och prata en stund.

På eftermiddagen blev vi bjudna till en norsk familj som hette Kleiven som bodde i utkanten av Oberá. Familjen hade bland annat frukt- och citrusodlingar och ett sågverk. Vi fick se stora avacados, här kallas de palta, de var tre gånger så stora som de vi har i affärerna i Sverige. Efter att ha fått avnjuta en härlig middag med mycket gott grillat kött, gjorde vi ett besök på en tropisk trädgård med många vackra fåglar. Parken med sina tropiska träd och alla vackra fåglar var något alldeles fantastiskt vackert och nu kändes det att man verkligen var i en annan världsdel. Dagarna hade minst sagt fullspäckade program med spännande upplevelser.

Nästa dag den 26 maj skulle vi åka till Brasilien och bl.a. besöka Guaraní där våra släktingar startade sitt utvandrar- och nybyggarliv 1911. Med den resan startade vi ett nytt kapitel i vår reseberättelse.



Kjell Angel:

En resa till Brasilien för att fira 100-årsjubileum av invandringen från Sverige.

Resan gjordes maj-juni 2011

Vad är det som gör att man satsar tid och pengar på att resa till Sydamerika för att söka klarhet i hur det gått för en släkting som emigrerade från Sverige för 100 år sedan? Det är en relevant fråga som kanske inte kan eller behöver besvaras men i mitt fall handlar det om nyfikenhet och intresse för historia samt det faktum att en av de ca 3500 som utvandrade var en släkting, Maria gift med Johan Lamberg.

De kom i oktober 1911 till den plats i Brasilien som staten hade erbjudit dem. Där började de sitt nya liv. Ett av de två barnen, den lille Sven, hade då avlidit. Vi har sedan i tre brev kunnat följa deras liv i Rio Grande do Sul i södra Brasilien, där den lilla staden Guarani ligger nära gränsen till Argentina. Det sista kom 1920 och då hade familjen etablerat sej ganska bra.

En dotter, Greta, hade fötts 1913 och man talar också om en Gösta som vi inte visste vem han är.

Det var alltså intressant att försöka ta reda på om vi hade någon släkting kvar i livet? Det är med denna bakgrund som jag 26 maj 2011 befinner mej i en buss ihop med ca 20 personer på väg till Brasilien för att fira ett 100-års jubileum på några olika platser.

Vi hade startat med buss från staden Oberá i Argentina. Med på bussen är min bror Sture, vår kusin Barbro och hennes man Ronnie. Vi går under namnet ”Svenska gruppen”. Övriga på bussen är personer som skall delta i firandet bl.a. Sven Arne och Gunvor Flodell samt Sveriges konsul i Oberá Leonardo Andersson med fru.

Efter att ha passerat Uraguay-floden på en märklig färja som ”knuffades ” över med en liten bogserbåt fortsatte vi vår resa genom landskapet Missões hela dagen och kvällen genom ett varierat landskap med åkrar och betande djur och bl.a. pågick skörd av majs. Vägarna var av sämre standard och vi fick göra ett stopp för punktering . Kl 23.00 var vi framme vid ett seminarium där man utbildade katolska präster. Några präster såg vi inte till men det kanske var lågsäsong. Där fick vi en god middag med mycket frukt och det blev kanske lite för mycket mat mitt i natten.

Efter en god sömn och frukost kl. 8.00 bar det av till en plats två mil bort som hette Viadutto.

Där firades det i en aula full med skolbarn och svenskättlingar. Tal och presenter. Här lämnade SA Flodell över en tavla föreställande den Heliga Birgitta.

Efter att skolbarnen fått information om invandringen sjöng vi nationalsången. Därefter förflyttade vi oss till en ”kultura” av enklare slag, en motsvarande hembygdsgård i Sverige.

Som gammal ”byggare” konstaterade jag att takkonstruktionen på sin höjd skulle klara 10 cm lätt snö. Men här är det ju andra förhållanden. Vi blev bjudna på asado (grillfest) och uppträdande av olika slag, bl.a. av folkdanslaget som kom från Oberá.

Jag pratade med två unga bröder Bohm som var mycket lätta att förstå. Efter några trevliga timmar var vi på väg tillbaka till prästseminariet och tog då vägen förbi en järnvägsbro över en biflod till Uruguay-floden. På den körde nu bara bilar. Efter ytterligare en utmärkt middag på prästseminariet samt en kvällspromenad var det dags att ladda för morgondagen. Då skulle vi starta kl 06.00 utan frukost för att hinna till festligheterna i Ijuí i tid.

Det var bara det att när vi vaknade kl. 05.00 hade vi ingen ström. Allt var svart. Men humöret var på topp och efter lite letande trodde vi att vi fått med oss allt. Men den här dagen började fel, för att när vi kl 05.45 skulle åka ut genom grinden var den stängd. Efter lite tekniska utredningar kom vi dock iväg. Vi åt frukost på en vägkrog och åkte sedan genom ett böljande landskap som på sina ställen var lite frostnupet. Vintern var på väg. Vi kom fram till Ijuí kl. 11.00.

Där var redan stor fest i Svenska föreningens hus med asado tal och presenter. Vi träffade många svensktalande och fick också vara med om att inviga en midsommarstång. Vi dansade

och fick lära dem små grodorna och Lasse går i ringen. Maten smakade mycket bra liksom deras öl men årgångsvinet smakade nästan som juice. Jag träffade en svensk kvinna som var gift med en brasilianare. Hon var missionärsdotter och hennes far hade arbetat för Örebromissionen. Hon var uppväxt bland indianer. Som avslutning blev vi guidade bland 18 olika nationshusen och fick då information om att i oktober skulle man ha en gemensam immigrantfest. Resan fortsatte nu de cirka 15 milen till Guaraní som var vårt egentliga mål för att försöka få klarhet i vår släkting Maria och hennes familjs öde. Till Guaraní kom vi vid 17-tiden och då pågick festligheterna för fullt.

Vi blev mottagna av Vilmar Persson som var själva ”festgeneralen”. Han tog med oss till scenen där ett traditionellt polskt bröllop skulle gå av stapeln. Vi blev inbjudna att delta i en sed som gick ut på att man skulle hugga fram en vodkaflaska ur en isklump. Den som slutligen fick loss flaskan fick servera. Festen pågick sedan hela kvällen med olika uppträdanden. Vid midnatt drog vi oss tillbaka till hotellet. På morgonen den 28 maj efter tidig frukost skulle vi vara tillbaka på festplatsen för att delta i en ekumenisk gudstjänst.

Senare på förmiddagen skulle ”Svenska gruppen” agera på en egen scen där vi hade ett eget program och skulle lämna över våra presenter. Jag skulle också hålla ett kort tal och berätta om familjen Lamberg. Föredraget höll jag på brasiliansk portugisiska som jag hade studerat två terminer i Sverige. Vi överlämnade också en tavla med en fotokopia av det första brevet som Maria skrev hem till Sverige 1912. Min kusin Barbro överlämnade en bok om utvandrarna i Kiruna. Hon bor ju i Skövde men då ingen från Kiruna var där fick hon agera Kirunabo. Denna fina bok inbunden i renskinn överlämnade hon till borgmästaren i Guarani.

Vi hade också med en present till Vilmar Persson i form av ett slöjdat fat i alm. Efter vårt framträdande då vi gick för att äta träffade jag en man som jag började samtala med. Det slutade med att jag visade honom mitt tal på portugisiska om familjen Lamberg och frågade honom om den flicka som Greta Lamberg hade adopterat. Vi hade fått uppgift om att hon skulle heta Carmo. Det visade sej att han kände en man med det namnet. Vi kom på att man kanske kunde ropa ut namnet i högtalaranläggningen som hela tiden hördes över festområdet. Sagt och gjort. Vi gick till radiocentralen och där ropade man ut namnet Carmo. Efter en liten stund kom en man och en kvinna och mannen visade sej vara bror till den Maria som Greta hade adopterat. Allt detta hade Vilmar Persson hört på högtalaren och han kom nu och gav sej in i det hela.

Det beslöts att vi nästa morgon kl. 07.00 skulle åka ut till Linha Estefania där familjen Lamberg hade bott och träffa Maria ”adoptiva”, som adopterades av vår Greta när hon var i 5-års åldern. Fadern Johan Lamberg dog 1953 och därefter levde Greta och Maria tillsammans till några år innan Greta dog 2007. Greta blev alltså 94 år. Hon var född i Brasilien och hade aldrig varit i Sverige men talade en perfekt svenska. Hon finns inspelad av Flodells 1970. Inspelningen finns på institutet för språk och fornminnen i Uppsala.

Efter denna spännande dag gick vi till hotellet där vi på kvällen satt och pratade med Flodells och Anderssons. Vilmar kom då och meddelade att vi skulle starta kl. 06.30 ut till Lina Estefania. När vi satt och pratade frågade jag Vilmar om han hade varit i Sverige. Svaret blev nej. Det var för dyrt och hans lön som anställd i kommunen räckte inte det till en sådan resa. Jag frågade då om han skulle vilja komma till Sverige. Ja det skulle vara fantastiskt. Vi bestämde då att vi skulle försöka ordna en resa nästa sommar.

Tidigt på morgonen 30 maj 2011 startade vi så vår utflykt till Lina Estefania i tre bilar. Det började bli ljust när vi åkte de cirka två milen ut i ett böljande landskap med dungar och åkermark i en naturskön blandning. Jag åkte med Vilmar i hans Ford modell skåp 1977 där mätaren hade gått runt tre varv. Efter en mycket spännande färd på dåliga vägar kom vi fram till granngården till Lina Estefania. Där stod en stor delegation med grannar, en fotograf och kommunens ordförande, journalister och många andra. Man undrade vad som skulle hända? Där fick vi då träffa Maria ”adoptiva” ett möte som blev känslosamt för oss alla. Vilmar visade nu ett silverföremål förmodligen en halsduksring som han hade fått av Greta Lamberg. Hon hade sagt att detta smycke skulle han ge i arv till sin äldste son.

Förmodligen kände då den ogifta Greta att hon skulle bli den siste i familjen Lamberg och Vilmar var en god vän till Greta. Maria ”adoptiva” ärvde gården då Greta dog. Då revs huset och blev åkermark. Maria var nu gift med en polack och hade en gård en bit därifrån.

Men vi fick också svar på den stora frågan vem Gösta var. Det visade sej då att Karl Gustav hade fått ett nytt namn vid ”shegadan”, ankomsten, och hette alltså Gösta i Brasilien. Han hade tyvärr omkommit i skogsarbete i tidiga år.

Efter att ha lämnat lite presenter och även fått sådana, åkte vi cirka en kilometer och kom då fram till den plats där familjen Lamberg hade levt och verkat. Nu var här fin åkermark där man nu planterat soja. Man fick försöka att tänka sej hur det såg ut för 100 år sedan när Lambergs kom hit och började fälla träd i djungeln.

Programmet var nu ganska pressat, för vi skulle åka kl.09.00 för att hinna med färjan tillbaka till Argentina och Oberá. Vi skulle också hinna med ett besök på kyrkogården och även vara med på invigningen av en ”vandring” som Lamberg hade varit med att införskaffa (för att bl.a. dra tröskverket med). På kyrkogården visade oss Vilmar graven där Greta låg.

Vi samlades vid det kors som stod i mitten av kyrkogården och där höll min bror Sture en betraktelse över familjen Lamberg. Nu gick färden vidare till evangeliska kyrkan där man gjort i ordning ett fundament till den vandring som Lamberg hade låtit införskaffa. Stort pådrag med radion och borgmästaren närvarande. Tal och påminnelse om vad invandrarna hade betytt för bygden. Här höll också SA Flodell tal och tackade Vilmar för allt han hade ordnat. Flodell talade då också om att Vilmar skulle åka till Sverige nästa sommar. Han passade då också på att fråga borgmästaren om han inte kunde få betald semester för att kunna göra resan. Detta lovade då borgmästaren och eftersom det gick ut i radion så var det legitimerat.

Vi hann precis att ta ett känslosamt avsked innan vi tog plats i bussen precis kl. 09.00.

Tack till Guaraní och Vilmar Persson som var personen bakom denna vår upplevelse och höjdpunkten för oss släktingar till Maria och Greta Lamberg.

Färden tillbaka till Oberá gick utan problem och vi resenärer tog avsked av varandra vid middagstid. Vi stannade några dagar i Oberá. Hemresan gick via Paraguay till flygplatsen i Iguassú i Brasilien. Det kunde bli en helt annan historia.

Utdrag av Gunvor Flodells familjeutredning:

Johan Lamberg, född i juni 1869 i Moholm,Vgl. utfl. fr. Trollhättan till Guarani RS, 22.10.1911, död 1953 i Guarani RS, gift med Hulda, född 1874 i Västergötland (dödsår okänt)

Barn:

1. Johan Lamberg, född 1908 i Sverige dödsår okänt (dog som barn?),
2. Sven Lamberg, född 1910 i Sverige, dödsår okänt (dog som barn?),
3. Gustav (Gösta), född? i Guarani RS, gift? barn? dödsår okänt (omnämns av Oskar Leinonen 1972),
4. Margareta (Greta), född 5/4 1913 i Guaraní RS, ogift, en fosterdotter, dödsår okänt,
bodde i Linha Estefonia, 7 de Setembro, Guaraní.(Gunvors kommentar: Greta Landberg intervjuades 17/11 1970 i hemmet, se ULMA Bra 22 GL.)

En sentida ättling, Gladys Lamberg bor i San Javier, Misiones. Emigranten Johan Lamberg var ordförande i Svenska Lantbruksföreningen, Guarani 1914 -20. 1916 uppfördes ett föreningshus, sålt 1920. Johan Lamberg var vidare ordförande i Svenska Skolföreningen, bildad 1919. Undervisningen skedde först i Lars Danielssons hus, men 1922 uppfördes ett eget skolhus på pastor Janssons tomt. Lärare: Carl Welander, Edvin Persson och Wilhelm Leiman (1921-o.1930). 1936 var skolhuset sålt till Carl Johansson, Guarani. Uppgifterna förmedlade av Oskar Leinonen 1972. I det brasilianska registret är Johan Lamberg noterad som Lambers, polack!)

  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post50

Vilma Bohm, Brasilien

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Thu, November 03, 2011 12:33

Svenska kulturhuset i Farroupilha, Brasilien


Brev från Vilma Bohm, Farroupilha, som organiserade den svenska immigrantfesten som ett antal Amigos besökte i april 2010:

Så roligt att få nyheter från er! Här talar alla med stor kärlek om er. Ni är en gåva som kommit från himlen och ni har byggt en bro av vänskap mellan Brasilien och Sverige. Tack för allt!

Vi vet ännu inte när vi kan resa till Sverige igen. Vi har använt mycket pengar till att renovera köket och toaletterna i Svenska Kulturhuset. Vi måste också renovera ett gammalt hus som min far ägde och där studierum skall finnas för svenskundervisningen med Ingrid Marina Beckmann. De skall också användas till folkdansundervisning. Hugo Viera kommer hit från Argentina för att undervisa. Men om Gud vill önskar jag resa till Sverige och lära mig mera om våra förfäders land.

I Viadutos har man organiserat Kulturdagar (Etnia) och svenskarna har kommit med för första gången. Man säger att det hade varit mycket intressant. Fyrtio personer från Viadutos besökte oss och vårt Svenska Kulturhus i september för att studera vår verksamhet. De har tillverkat typiska folkdräkter och även lärt sig olika svenska recept. Ni har gett kurage och självkännedom både åt folket i Viadutos och här i Nova Roma do Sul.

Idag har jag haft besök av en grupp från Kulturnämnden i Nova Roma do Sul. De inbjöd oss till kommunveckan som går av stapeln i slutet av november. Den 22 november skall man ägna åt svensk kultur. Jag skall speciellt hylla de svenska pionjärerna. Vi skall arbeta tillsammans med Nova Roma för att bevara den svenska kulturen. Den svenska invandringen i Rio Grande do Sul har ju varit ganska stor. Vi kan också räkna med ekonomiskt stöd från kommunen och vi skall också se till att svenskarna i Barata Gois kommer med. I februari firar vi a Festa da Vindima i Nova Roma och därmed kan vi ännu en gång ge plats åt svensk kultur.

På allhelgonafesten skall vi åka till den svenska kyrkogården, lägga ned blommor och bedja.

Hälsa alla svenskar som kom till immigrantfesten i Nova Roma och speciellt Sylvia som har sänt mig två kort på engelska. Charles har översatt.

Um grande abraço a todos

Com carinho

Vilma

  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post49

Svenskare kan ingen vara

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Tue, November 01, 2011 15:42

120 år i Brasilien - en äkta svenska i Porto Lucena 28-29-30 oktober 2011:

Under 2011 pågår jubileér på olika platser i Brasilien och Oberá för att minnas de emigranter som först kom för att bosätta sig i fjärran Sydamerika, åren 1891 och 1911. (Se även tidigare inlägg av SA Flodell). De hade lockats av tyska agenter att få land att bruka och leva med sina familjer, i evig sol. Första kontakten blev den brasilianska hamnstaden Porto Alegre i sydliga regionen Rio Grande do Sol (RS).

Efter en strapatsrik resa över Atlanten gick färden vidare till de landområden som skulle fördelas bland svenskar och andra europeiska immigranter. Många blev dock överrumplade av de jordar de skulle bruka; steniga kullar med total urskog, helt enkelt lurade av brasilianska staten, drömmarna blev mardrömmar. Det hade nyligen varit revolution och nämnas kan också att slaveriet upphörde 1888 i Brasilien. Svenskarna och andra drog vidare inåt i det brasilianska landskapet RS och bosättningar som Porto Lucena, Ijuí, Viaduto, Guarani grundlades.

Men nu i modern tid firar de olika emigrantgrupperna sina förfäder (abuelos, parientes) med festligheter vid varje jubileumsårtal. Typiska maträtter och folkdanser är ett mycket påtagligt inslag i de etniska grupperna, så även vid firandet i Porto Lucena sista veckoslutet i oktober.

Fredag em 28/10 packade vi in oss fem personer från Oberá mot Panambí, den lilla färjan över Uruguay-floden tar knappt en kvart för överfart till brasilianska sidan. Där fräste vi vidare i den fullastade vita Clion, backe upp och backe ner, på grusvägar, en varm kväll. Inkvartering hos Elvira Kratz (gift tyskt), svenskättling på 90 år, faster till Olinda Kratz som ingick i sällskapet. Övriga Oberá-bor var chaffösen ’Chachi’ (=Esther Elisa Bertoldi de Andersson, konsul Anderssons syster), hennes man Allan Bertoldi (av danskt/italienskt emigrantursprung), kusinen ’Neni’ (Carmen de Andersson).

Svenskättade chicas i Porto Lucena: Olinda, Chachi och Neni

Under natten vaknade jag plötsligt som av en explosion – inledningen på ett utdraget åskväder som dundrade på under hela lördagen. Utställningsområdet där firandet gick av stapeln dränktes av lördagens regnande, med svagt intresse för jordbruksmaskiner mm, en missräkning för arrangörerna. Stackars utställare satt där huttrande under dagen. Men i det tält där svenskfirandet pågick var det mer liv, områdets svenskättlingar hade slutit upp. Vi vandrade runt och tittade på gamla svenska möbler och uppställt bord med svenska maträtter och bröd, bl a 'socker coca', framställt av 86-åriga Leonora Nystron (född Nyström, ursprung Adolf och Edla Maria från Stockholm, 1895).


Svensk meny; hemgjord ost, socker coca, rågbröd, potatismos, köttbullar

Sen var det dags att ta plats, jag som inte riktigt hänger med i all planering befann mig mitt i strålkastarskenet. Som äkta svensk bland 3:e och 4:e generationens svenskättlingar. Det var flaggor, tv-kamera och fotograf, värdinnor och som alltid i Brasilien och Argentina – drottning och 2 uppvaktande prinsessor, iklädda långa blå balklänningar. Ett mycket viktigt inslag i alla möjliga arrangemang och sammanhang. Vi hälsades välkomna till Porto Lucena och 120-årsjubileet, fick varsin dalahäst med hälsningar. Representanter för staden höll tal, Vilmar Person läste hälsningsbrev, jag fick tala ”till folket” på svenska, äldre ättlingen Olsson och Leonora fick också dalahästar och det kramades och pussades kors och tvärs. Ibland är det tur att man inget vet i förväg, så man hinner inte bli nervös, det är bara att köra. En video visades med ABBA-låten Fernando som bakgrund, sedan vår lokala nationalsång ”Små grodorna”. Vilmar Person är en mycket aktiv person i Porto Lucenas svenskkrets, vi fick tala i radio, jag på svenska etc etc.

Ta er gärna tid att se och lyssna på Youtube-länken – låt er inte avskräckas av brasiliansk berättarröst och texterna på Vilmars blogg i Rio Grande do Sol:
http://www.youtube.com/watch?v=Lz2fEM-fkkE&feature=feedu

+ Suécos: http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=N_PN9AchDA0

Flitige Vilmar Person omsvärmad av vackra brasilianskor

Sen blev det lunch och jag hann prata med Vilmar, som kommer till Sverige i juni tillsammans med sin son. Vilmar jobbar inom stadsförvaltningen, har fått ledigt för Sverige-resan och tränar nu på sin svenska. Och Leonora och jag blev vänner, vissa har man kemi med direkt. Leonora, som talar en nästan felfri svenska, har varit lärare i småskolan, förblivit ensamstående, men hon berättade om alla sina gamla elever som hjälper henne. Många kom fram under dagen vid utställningen och ville hälsa på henne.

Porto Lucena är idag en liten stad med drygt 6.000 innevånare, med många olika emigrantursprung. Under lördagen var det uppvisning av danstrupper med ungdomar från de ryska och polska invandrarna. Här i Oberá finns också ett folkdanslag under ledning av Hugo Viera. Det förekommer tävlingar som lockar många ungdomar att ansluta sig till dansandet i vackra folkdräkter. De gamla hemländerna är inte så intressanta, det är grupptillhörigheten som är räknas. Viktigt att tänka på även med våra invandrare i Sverige idag.

Eftersom lördagen var en ruggig dag blev det sedan samling kring Elviras vedspis, hon lagar mat på vedeldad spis med gamla kokkärl. Man känner sig förflyttad till mormors hem när man var liten, mycket påminner öht om ens barndom, hus och inredningar. Och så är det dags för mate, en tedryck som intages i mugg med hett vatten, silversugrör som används av alla. Koppen vandrar runt, vatten fylls ständigt på. Teet ser ut som torkat, pulveriserat hö, smakar som grönt te i jämförelse för en ”riktig” svensk. En timme varje morgon satt vi framför spisen med koppen mellan oss. Jag blev en lyssnande bisittare i allt pratande, både i bil och framför spis, men man måste vara på alerten, plötsligt är man indragen med en fråga. Betr frukost så lyckades jag få en mugg med kaffe och en bulle, det är lite ovant att bara dricka mate.

Söndag fm, nu med solen lysande, klämmer vi in oss i den vita Clion för en utflykt till Olindas primo (kusin), det vimlar av primos och primas, eftersom det var barnrika familjer, hela tiden hänvisar mina följeslagare till släktingar kors och tvärs. Denne primo Kratz har en chacra (lantbruk) som även inkluderar egen produktion av caña (sockerrörssprit) i ett uthus. Vi får provsmaka, det skrattas och skojas, familjen säljer med egna märket ”Kratz”, vi köper flaskor och får även ”regalos”, presentflaskor.

Kusin Kratz har egen produktion av sockerrörssprit, med olika fruktsmaker

Sen fräser vi iväg till den närliggande svenska kyrkogården, el cementerio sueco. Det har legat en vacker stor bukett inslagen och packad i skuffen ända från Oberá. I bilen talas det om vi ska sjunga Tryggare kan ingen vara, kanske jag kan leda som har texten i barndomsminnet och kan uttala orden rätt. Ibland är det tur att man har dessa psalmverser i ”arkivet”. Just den psalmen har varit viktig för svenskättlingarna i deras söndagsskola och den har sjungits vid begravningar etc.

Väl framme i skogen och begravningsplatsen dyker flera av svenskarna upp, stadens prefieto + tv-fotograf och ytterligare en fotograf plus de tre balklädda skönheterna. Medan svenskättlingarna lägger ner blomstren vid en gravsten får jag ensam sjunga de tre första verserna på Tryggare kan ingen vara, i solen med Uruguay-floden skymtande bland träden. Sedan vandrar vi runt bland gravstenar och vita kors och läser namnen. Efter en återinvigning 1991 drog för några år sedan en översvämning i floden ner träd, som förstörde många stenar. ”Pratar” español och brasileiro med Ademar Oscar Olsson, en av medlemmarna i den utbredda släkten Olsson i området. Antar att Ademar är ett uttalsmässigt anpassat Valdemar. Han gav stora famnen med hälsningar till Sverige!

Tryggare kan ingen vara; önskad psalm vid kyrkogården i Porto Lucena

Sen far tillbaka till Elviras hus och hon bjuder på revbensspjäll med maniok. Elvira kan mycket svenska, men ville inte tala, men jag märkte att hon har orden, för plötsligt uttalade hon helt klart ord vi sökte. En ung man dök plötsligt upp, Leonora ville att vi skulle komma förbi på hemvägen. Unge släktingen Volnei Vandir Olsson, 38 år, är iklädd den manliga traditionella RS-dressen med vida veckade byxor och stor skjorta, en sorts kodrivarklädsel, såg flera andra män med dessa kläder och stora bredbrättade hattar vid utställningsområdet. Volneis bror heter Suen Olsson, dvs brasilianskt Sven. Så efter maten tog vi farväl och for vi hem till Leonora, som bor vid familjens ursprungliga chacra vid en av Rio Uruguays bifloder. Fadern dog ung i blodförgiftning (1932) och lämnade änkan med fyra barn. Leonora bjöd på persikor från trädgården och puttrande kompott från spisen, vi satt på hennes uteveranda och njöt i fulla drag.

Vid Leonoras veranda; Volnei, Allan, Leonora, Chachi, Neni och Olinda

Slutligen nådde vi färjeläget San Javier, ca 8 mil sydost om Oberá, för återfärden, vid hemkomsten till stan hade det hunnit bli kväll.

Kort stund hemma, sedan iväg för att träffa två svenska lärare som tillfälligt gästade Oberá med 14 elever från Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Lärarna har bott på hotell Vito Primero, medan eleverna varit inhysta hos familjer med elever i Carlos Linneo. På min begäran har en av lärarna medfört en karta över Norden, eftersom det har visat sig att mina ”elever” i svenska cirkeln inte vet mycket om vår nordiska geografi. Nu ska kartan vara med i fortsättningen!

Abraços de Ulla von Platten


  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post48

Ulla i Oberá

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Sat, October 22, 2011 10:56

Avocados (palta på Misionesmål), i morgonsol, jämförda med stor tändsticksask. Har plockats fullmogna och är underbart goda.

--------------------------------------------------------------------------------------

Ullas andra vecka i Oberá

Nu känns det som jag har varit här länge! Dagarna svischar iväg, mycket att stå i. Börjar hitta i affärer för att komplettera i hushållet och titta på annat. Många små affärer med liknande sortiment, mycket är plastigt och Kina-importerat, kulturkrock när man ser sortimentet. Och i varje affär blir man jagad av expediterna, att bara gå in och titta verkar främmande för dem. Ibland är det en kedja av hantering om man handlar; en hjälper en, sen till en kassa för betalning/kvitto och sedan gärna någon som ska packa. Ibland förvirrande för oss effektiva nordbor som klarar allt i ett. Men förstås ett bra sätt att hålla folk i arbete. I snabbköpet får man tunna plastkassar i massor, passera kassörska och sedan iplockare.

En inköpstur till Encarnación i Paraguay klämde vi i början av veckan. Fyra damer i liten bil, Haidée med syster Beatriz, svenska Aletta och jag. Köpte bla två par jeans till garderoben, fick samtidigt lära mig att det endast finns bakfickor på dambyxor. Inga framfickor... När man undrar varför, tja, det är bara så. Vi lyckades fylla bakluckan med shoppingen, man ska helst inte ha något synligt i bilen när man passerar tullen. Vi två svenska damer fick visa upp oss i tullen vid både in- och utfart, passet fick en sida full av tjusiga stämplar. Vi hade varnats för långa köer vid gränsen, men förmodligen hade köpstormen lagt sig efter att Mors dag hade firats under söndagen.

Mors dag firar man ordentligt, mödrar är viktiga här. I kyrkan delades det ut blommor utställda på bord, det var gudstjänst både kl 09.00 och 20.00, kvällens "föreställning" var i det närmaste fullsatt. Jag fick debutera med att läsa text på spanska, dessutom ute i ett litet kapell i Campo Ramon, där de flesta har tyskt ursprung.

Utanför huset dundrar lokalbussarna fram. Första nätterna hörde jag trafikljudet väldigt bra, undrade om de körde med långtradare genom stan. Men det är just bussarna som låter så mycket och utanför huset är det en tillfällig sträcka utan bulor, så chaufförerna tycker nog att det passar att dra på. Frekvent busstrafik från centrum ut till omgivningarna. Staden är utbredd, väldigt få hus med fler än två/tre våningar.

Tvärs över gatan, sett från grinden på Casa Holmström

I torsdags kom ett plötsligt häftigt regn, det vräkte ner och rännstenen ute på gatan blev en mindre bäck, som forsade längs däcken på parkerade bilar. Betr parkering så backar man in i snedställda led, eftersom gatkanten ner mot trottoaren lutar kraftigt. Därav forsränningen vid regnväder. De dubbelfiliga, enkelriktade gatorna/avenidorna har bulor titt som tätt, ett sätt att hålla nere hastigheten, tror inte jag sett en enda skylt med hastighetsangivelse.

Här i huset börjar jag vänja mig vid inredningen; den som installerade kranen i köket glömde tydligen att kolla avståndet till diskhon, nu når den bara vasken. Så man får ordna ett eget vattenfall för att fylla diskhon. Varmvattenberederaren måste aktiveras före disk, dusch och tvätt, kräver viss planering. Men i jämförelse med hur många andra bor så är huset välutrustat.

Sladdar och prylar behövs på långresor och det är ett passande med adapters här i vägguttagen. Men nu har det börjat hända lite saker. Jag har exvis fått ett uttag moderniserat så att det passar för nya elprylar. Har köpt en microvågsugn för att värma mat. Gasugnen vågar jag mig inte på. Ett ångstrykjärn plus strykbräda för att fixa efter tvätten. En radio att lyssna på spanskan hemma och som även visar tiden. Tittar på tv ibland på kvällarna för snappa upp nyheter och underhållning.

Har köpt ytterligare en grendosa för nu börjar uttaget i vardagsrummet bågna och det är utsträckta sladdar till dator mm. Ett stort matbord har nu blivit kontor istället. Betr dator så är jag kopplad till lokalt nätverk för internet, men får nästan varje dag köra med felsökning, dra ut internetkabeln, starta om etc etc. Tålamod krävs. Har blivit "secretaria" på kyrkans kansli, diakonissan Haidée har en gammal seg dator, så nu har jag börjat använda min moderna Vaio för att fixa texter mm.

I kyrkans kök har jag hittat en gammal avlagd dammsugare. Den är som en stor burk, som invärtes har en brännugn där det knastrar och fräser när dammet och skräpet kommer in. Sugröret och tillbehör är av plast och mycket stora, men att städa med dammsugare är i alla fall ett framsteg.

Vid bläddrande i min ordbok råkade jag passera ordet miljöbrottsling (miljöbov kanske). När man sen ser den spanska översättningen förstår man varför det snackas så mycket på spanska: Miljöbov = 'persona que atenta contra las leyes medioambientales'. Svenskan är ju ett ordfattigt språk, men ibland är det ganska skönt att slippa så långa ordhärvor.

Källsortering eller miljöhantering verkar inte existera här, vad jag har uppfattat. Allt får gå i soporna tillsammans. Så nu är jag också en miljöbov. Och sopor placeras i stor papperskorg vid gatan, töms varje natt ex helger. Så fredagskvällar lutar sig svarta sopsäckar mot korgstolparna.

Det är lite speciellt att bo i ett eget hus på inhägnat område, det är tomt och öde i närmaste huset, renovering pågår, tur att man inte är mörkrädd.

Hillevi vid Singer-symaskinen

Häromdagen träffade jag Hillevi Skyttberg (SA Flodell har skrivit om henne tidigare i bloggen). Hon bor i ett mycket enkelt hus, hon talar om det som "min kåk" när hon språkar svenska. Hillevi fyller 91 år i februari, men är pigg som lärka. Hon berättade bl a om att hon lärt sig sy av sin mor, som sydde och sålde kläder. Jag fick Hillevi att sätta sig vid sin gamla Singer trampmaskin för att demonstrera sömnad. Hon bor tillsammans med ett barnbarn och har en son med familj intill.

Hillevis 'kåk' och grind

Fredag 21 oktober hade vi åter Svenska Cirkeln i kyrkans läsesal, sex deltagare dök upp. Nu har internet kopplats in och jag hade datorn med in. Vi lyssnade på svensk musik och några fick läsa sångtexter. Försöker hålla konversationen igång, det blir många hack och det stapplas med ordknappheten. Precis som när jag ska försöka mig på spanskan. Men alla är på gott humör och vi ska ses var 14:e dag fram till i början av december. Sen blir det mycket julpyssel och sommarvärme.

Och det är varmt långt in på kvällarna, igår kl 22 var det fortfarande 27 grader Celsius och de närmaste dagarna ska bli soliga!

Abrazos
Ulla


  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post47

Hvitfeldtska i Göteborg till Oberá

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Fri, October 14, 2011 19:57
HVITFELDTSKA TILL OBERA DEN 27 okt 2011

Elever och lärare från Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg skall göra ett kort besök i Oberá. De är inbjudna av skolan rektor Sergio, som har gjort ett intressant program under deras dagar i staden.

Men först landar de i Foz och skall naturligtvis se Cataratas, de enorma vattenfallen. Sedan med buss till Oberá för att lära känna den svenska utvandringen och dess minnesmärken i Villa Svea och Oberá.

Maj-Britt Hassel som är lärare vid gymnasiet tog kontakt med mig för omkring ett år sedan och har tidigare med sin man besökt Oberá. Hon stöder vår stipendie-verksamhet. Jag är väldigt glad att hon nu kan resa med 13 elever och två kollegor och studera den svenska och nordiska invandringen i Misiones.

YTTERLIGARE RESENÄRER

I slutet av oktober reser fyra Amigos från Boden till Misiones. De skall ta kontakt med sina släktingar i familjen Prytz Nilsson.

VILMAR PERSSON I GUARANÍ

Det är nu klart att Vilmar Persson med sin son Fabio kommer till Sverige i juni månad 2012. Vilmar har inbjudits av Amigos och familjen Angel. Vilmar skall naturligtvis vara med på nationaldagen på Skansen och självklart kommer vi att ordna en stor asadofest för honom med son. Vilmar är en av de stora Sverige-vännerna i Brasilien. Han brukar påminna Gunvor och mig att han kommer ihåg vårt sista besök i Guaraní das Missões 1970. Han var då tolv år.

RESEBERÄTTELSEN FRÅN MAJ 2011

I slutet av oktober kommer reseberättelsen från de stora jubiléerna i Argentina och Brasilien. Den ger också en bakgrund till de olika utvandringarna och därför har jag kallat boken: Vi skall berätta utvandrarnas historia om och om igen.

Får du inte boken hemsänd, ber jag Dig maila till mig eller slå en signal 08 30 49 12.



  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post46

Kleivens gata i Oberá

AmigosPosted by Sven Arne Flodell Fri, October 14, 2011 11:14

Ulla var inbjuden till den högtidliga invigningen av en gata som har fått namn efter en av de första norska invandrarna i Argentina, Henry Oliver Kleiven från Mosjön i norra Norge. Här följer information från norska ambassaden i BsAs och dess ambassadör Nils Haugstveit:


Norske ambassadören invigde Kleivens gata.

Den 7 oktober 2011 invigde den norske ambassadören i Argentina, Nils Haugstveit, en gata som fått namnet Henry O Kleiven. År 1926 utvandrade Kleiven från Mosjön i norra Norge. Han kom till Oberá året därpå och började plantera yerba mate. Fyra år därefter reste han tillbaka till Mosjön för att gifta sig med sin älskade Frida. 85 år senare invigde ambassadören en gata med Kleivens namn. Kleiven hade gjort en stor insats att utveckla det lilla invandrarsamhället som idag räknar med över 100 000 invånare.

- Det är en stor är för oss att namnet på denna gata hedrar en norsk pionjär i Argentina och vi beundrar det arbete som Keiven har utfört i Oberá, sa bland annat ambassadör Haugstveit.

Nordiska gemenskapen

Förutom invigningen höll ambassadören en föreläsning om Norge och relationen till Argentina i Aula Magna Flodell i Instituto Carlos Linneo. Det visade sig att det fanns ett stort intresse att lära sig mera om Norge.

Barn, barnbarn och barnbarnsbarn bor i Oberá med omnejd. Gemenskapen med de övriga nordiska länderna är stor. Det nordiska huset, kyrkan Olaus Petri och skolan Instituto Carlos Linneo fyller en stor uppgift i samhället. De nordiska kulturminnesmärkena utökas nu med Kleivens gata. Detta skall hedra och påminna om dem som besegrade Atlanten för att söka sig en bättre framtid i Argentina.


Detta kort tog jag hos familjen Kleiven som alltid bjöd på fest på Nyårsafton (här år 1966). Henry är omgiven av tv Erik Söderlund och th Britta och Artur Grönheim.

  • Comments(0)//blogg.amigosdem.se/#post45
« PreviousNext »